Från mormor

publicerat i Spökhistorier;
Älskar när mormor och farmor berättar historier för mig. Särskilt mystiska. De som levt länge har de bästa spökhistorierna, de har hunnit sålla! Min mormor säger att hon inte tror på det övernaturliga, men när hon säger det, brukar hon också berätta en historia som börjar med Men det finns vissa saker som faktiskt inte går att förklara...
Det var sommar och året var ungefär 1959. Mormor och morfar som då var i 30-årsåldern, hade hyrt en stuga på Smögen med min mamma som var åtta år och hennes lillasyster Helene som var tre. Klippor, saltvatten och röda små hus. 
En solig eftermiddag gav sig min morfar Isidor, döpt efter en judisk läkare som hjälpt hans föräldrar, ut på fisketur med grannen. De beräknade att vara tillbaka strax efter middagen.
När klockan närmade sig sex på kvällen förvandlades den ljusblå himlen och en storm blåste upp över Smögen. Havets vågor växte sig meterhöga och arga, regnet piskade och vinden slog mot husknutar och flaggstänger. Borde de inte komma tillbaka nu, tänkte mormor, det verkar ju livsfarligt att va ute med en liten fiskebåt i detta väder. Men timmarna gick, mormor blev alltmer orolig men försökte hålla sig lugn inför barnen. Vid åtta nattade hon dem och stängde dörren till deras sovrum.
Timmar följdes av att mormor vankade av och an med oroliga steg i husets vardagsrum. Golvbrädorna knakade och regnet smattrade mot fönsterrutorna. Över henne hängde ett stort väggur som slog tunga, ödesmättade slag. Ju längre tiden gick och väggurets visare flyttades framåt utan att morfar syntes till, desto mer oroad blev hon. Varför skulle de vara borta så här länge om inget hänt? När klockan strax var tio, gick hon in i flickornas sovrum för att se till dem. När hon steg in i det tysta, mörka rummet satte sig treåriga Helene upp i sängen och sa med en nästan mekanisk röst: Oroa dig inte mamma. Pappa kommer hem klockan tolv. Varpå hon föll ned i sängen och fortsatte sova. Pratade hon i sömnen? Lite ställd smög Mormor ut ur rummet och trots den krampande oron kände hon hur något typ av lugn spreds inuti henne. Hon vankade inte mer, utan slog sig ned i en fåtölj framför vägguret och dess tunga slag.
Efter två timmar, när väggurets visare ställde sig rakt uppåt och visade midnatt, tolv, öppnades ytterdörren. Morfar steg in, helt genomblöt av regnet, men väl hemma. :)

Från farmor

publicerat i Spökhistorier, Vardag;
Min farmors farfar hette Per August. Han bodde i södra Sverige men jobbade på olika orter med järnvägsbyggen. Vid ett sådant hyrde han en lägenhet i norra Sverige ihop med en arbetskamrat. En sen kväll när de just kommit i säng efter pratstund i köket, sade Per August Ett stearinljus i köket brinner fortfarande, vi måste släcka det innan vi somnar.
Är du säker? undrade hans arbetskamrat som trodde att alla ljus var släckta. Ja jag vet att det fortfarande brinner. De båda gick ut i köket för att se efter. Mycket riktigt brann ett ljus, men innan någon av dem hann fram till bordet för att blåsa ut det, släcktes lågan av sig själv. 
Vi kommer behöva flytta ut härifrån sa Per August.
Varför då? frågade vännen och tittade säkert frågande på honom.
Per August svarade: Familjen som äger lägenheten har en dotter, hon har varit mycket sjuk. Nu dog hon och de kommer att hålla likvaka i den här lägenheten. Vi måste hitta något nytt. (Likvaka höll man ofta före begravningen förr i tiden, den döde låg i hemmet i sin kista och vänner och familj samlades för att "vaka" över hen).

Morgonen därpå knackade det på dörren. De var tvungna att flytta ut, precis av den anledning Per August berättat om. Enligt historien visste han inte ens om att familjen hade en dotter och än mindre att hon var sjuk. Men, det vet ju inte vi. Alla händelser förändras när tiden lämnar dem och går vidare. 

Men det jag har förstått av mina äldre släktingar är att Per August visste sådant som andra inte visste. En morgon, när han var 70 år gammal, sade han till sin fru Karin: Jag kommer att dö idag. Hon tyckte att han pratade strunt, han var ju helt frisk. Men han insisterade. På natten hade han drömt om döda släktingar, de hade kommit till honom och sagt att nu är det snart din tur Per August, nu ska du komma till oss
Den eftermiddagen fick han en hjärtattack. Han föll ihop på gräset under äppelträdet och vaknade inte mer.