Brev till en stjärnformad vän

publicerat i Vardag;
Jag hade stoppat undan dig men du är en av de personer jag aldrig kommer att glömma. Jag är säker på att jag kommer att tänka på dig ibland när jag bara har tankar kvar. Tonårsvärme, beundran. Det fanns så mycket du betydde för mig, att få vara i din närhet. Som en bror, älskade jag dig vad du än gjorde, nästan. Du var en sådan, som hade ett ljus omkring dig och att få vara i det värmde kalla tonårskinder. Som grät för ofta. Jag var stark när jag var med dig. Allt betydde något. Alla beundrade mig när jag var med dig.

Det är så mycket som jag lämnat bakom mig. Jag lever nu som om jag alltid levt så här. Men det finns så mycket annat, som jag glömt och inte. Som du.

Jag träffade dig för några år sedan. På tunnelbanan, du sa att du bodde hos Kjelle. Du var glad men du var mager och du var hög. Du log när jag sa att jag börjat jobba med tv, det passar sa du. Ditt skimmer fanns nästan inte kvar. Från tonårsidol till vad?
Du har gjort så jävla mycket skit mot mig, stulit grejer från mina föräldrar, stökat, förstört. Men när vi pratade, när vi var nära. När jag såg att jag betydde för dig. Jag valde att inte se allt det dåliga, för jag visste varför och det fanns annat. Jag tror att jag visste att du inte skulle leva så länge. Vad skulle du ha blivit, vad skulle du ha gjort?
Men att tänka att du är jord. Att du har legat död och stel på en bår. Att allt blod har slutat rinna. Att du har brunnit. Du brann nog alltid. Du hann inte med. Du var inte försiktig. Du var för mycket. För det vuxna livet. Jag minns inte om du grät någon gång.

Jag har glömt så mycket. Men jag minns en del. Jag minns en inglasad altan. Där du, jag, cigaretter och tystnad röker tillsammans. Jag vet inte varför men vi pratar om min abort. Och jag säger det till dig, som jag inte kunnat säga till någon, att jag kände mig äcklig under de veckorna jag var gravid, gammal och äcklig. Du skakar på huvudet och säger; Lyssna på mig. Att föra vidare livet är det vackraste man kan göra. Det finns inget vackrare. Inget mer fantastiskt än vad du var då.

Du fick mig att känna mig vackrare och bättre än någonsin då. Tack. Ibland blev jag rädd att förstöra det fina med dig. Du var alltid en tunn lina, av olika känslor. Du kunde inte sova utan Rohypnol.

Jag hoppas att du förstår att det är svårt för mig att skriva till dig, till någon som jag känner och samtidigt inte alls. Inte nu, inte längre. Och inte innan dimmiga nätter på kungsholmen och morgnar med cigaretter och kaffe. Hur många gånger fick jag försvara dig, tills det brast? Tills jag lämnade. Men jag lämnade aldrig dig. Aldrig riktigt. Ett tag trodde jag att vi skulle vara för evigt. Att du kunde bli pappa till mitt barn. Att jag hade kunnat behålla mitt barn för att du hade tagit hand om oss. Jag är glad att det inte blev så.

Jag sa farväl till dig för länge sen. Men nu är du borta för evigt. Vad känner jag? En klump i halsen. En tystnad innanför ögonen. Tankar om hur olika våra liv blev. Hur du alltid var på väg åt fel håll. Hur du hade varit vacker som gammal men hur du bestämde att du aldrig skulle bli gammal.

Jag har ingen anledning att börja prata med dig nu när du är borta för alltid. Men jag kommer alltid att minnas dig. Hur du många gånger var det vackraste jag någonsin sett. Hur jag gav dig sidor du aldrig haft, hur jag byggde upp en person som du nog aldrig var. Hur jag beundrade dig utan förbehåll. Hur ingen hade kunnat rädda dig.

Trollkonstmagisalva ☮π✿

publicerat i Häxkonster, Witch in the Kitch;
För egen healingsalva fylles en glasflaska med olivolja, två droppar eterisk olja av sandel, rosmarin och ros, några kvistar torkad rosmarin, blad från en rosa ros och en rosenkvartskristall.
Flaskan ställes i fönsterkarmen där den exponeras för både sol och månljus i 7 nätter och 7 dagar och silas sedan.