Älskar när mormor och farmor berättar historier för mig. Särskilt mystiska. De som levt länge har de bästa spökhistorierna, de har hunnit sålla! Min mormor säger att hon inte tror på det övernaturliga, men när hon säger det, brukar hon också berätta en historia som börjar med Men det finns vissa saker som faktiskt inte går att förklara...Det var sommar och året var ungefär 1959. Mormor och morfar som då var i 30-årsåldern, hade hyrt en stuga på Smögen med min mamma som var åtta år och hennes lillasyster Helene som var tre. Klippor, saltvatten och röda små hus.
En solig eftermiddag gav sig min morfar Isidor, döpt efter en judisk läkare som hjälpt hans föräldrar, ut på fisketur med grannen. De beräknade att vara tillbaka strax efter middagen.
När klockan närmade sig sex på kvällen förvandlades den ljusblå himlen och en storm blåste upp över Smögen. Havets vågor växte sig meterhöga och arga, regnet piskade och vinden slog mot husknutar och flaggstänger. Borde de inte komma tillbaka nu, tänkte mormor, det verkar ju livsfarligt att va ute med en liten fiskebåt i detta väder. Men timmarna gick, mormor blev alltmer orolig men försökte hålla sig lugn inför barnen. Vid åtta nattade hon dem och stängde dörren till deras sovrum.
Timmar följdes av att mormor vankade av och an med oroliga steg i husets vardagsrum. Golvbrädorna knakade och regnet smattrade mot fönsterrutorna. Över henne hängde ett stort väggur som slog tunga, ödesmättade slag. Ju längre tiden gick och väggurets visare flyttades framåt utan att morfar syntes till, desto mer oroad blev hon. Varför skulle de vara borta så här länge om inget hänt? När klockan strax var tio, gick hon in i flickornas sovrum för att se till dem. När hon steg in i det tysta, mörka rummet satte sig treåriga Helene upp i sängen och sa med en nästan mekanisk röst: Oroa dig inte mamma. Pappa kommer hem klockan tolv. Varpå hon föll ned i sängen och fortsatte sova. Pratade hon i sömnen? Lite ställd smög Mormor ut ur rummet och trots den krampande oron kände hon hur något typ av lugn spreds inuti henne. Hon vankade inte mer, utan slog sig ned i en fåtölj framför vägguret och dess tunga slag.
Efter två timmar, när väggurets visare ställde sig rakt uppåt och visade midnatt, tolv, öppnades ytterdörren. Morfar steg in, helt genomblöt av regnet, men väl hemma. :)